imaginebieber

---

- Ashley... Ashley! Ropade någon och petade irriterande på mig.

- Mmm.. Suckade jag.

- Vi är framme nu! Vi är i Kanada! Vakna då. Skrek min bror ivrigt.

Jag slog upp ögonen. - Just det! Det hade jag ju helt glömt bort. Vi var ju påväg till Kanade. Eller inte påväg längre, nu var vi här! Han tittade lyckligt på mig. Alla i våran familj älskade Kanada, och nu var vi äntligen här!

Jag packade ihop mina saker. La ner min iPhone i min väska och tog på mig mina skor. Jag brukade nämligen alltid ta av mig dem när vi skulle flyga långt. När vi klev ut ur flygplanet slog värmen emot mig.

- Mmm... Det kan ju inte bli bättre! Mumlade jag för mig själv.

- Nä, eller hur. Svarade min mamma mig. Jag fnissade lite. Jag satte på mig mina RayBan wayfarers och sedan hämtade vi våra väskor. Precis när vi skulle sätta oss i bilen med Mormor och Morfar som kom och hämtade oss, hörde jag dem där skriken igen. Precis som på flygplatsen där "hemma". Jag tittade in och såg ännu en stor folkgrupp och det blixtrade sådär igen. Det såg ut som kameror. Jag funderade...

- Ashley? Hej gumman! Jag skakade på huvudet och väcktes ur mina funderingar. Jag kastade mig i min mormors famn.

- Hej mormor! Sa jag och gav henne en puss på kinden.

Jag hälsade på morfar också och sedan satte vi oss i bilen och dem skjutsade hem oss till vårat hus.  Där stod våran gamla goa Range Rover. Vi kunde ju inte ta med oss bilen hem. Så därför fick den vara kvar här. Vi är ju nästan alltid i Kanada så fort vi kan ändå. På alla lov, och ibland även långhelger. Jag väntade ivrigt på att mamma skulle låsa upp dörren, och när hon äntligen gjorde det sprang jag upp till mitt rum och kastade mig i sänger! Åh så skönt att äntligen vara här igen. Sedan sprang jag ner igen och hämtade mina väskor, för att sedan springa upp igen. Mamma och pappa bara skrattade åt mig. - När det gällde Kanada var jag fortfarande som ett litet barn när Jultomten precis hade kommit.

Känslan att sätta sig på planet mot Kanada var underbar. Känslan att stiga av planet och vara hemma i Kanade var ännu mer underbart. Jag möttes av några fans, och snart var jag helt omringad. Blixtrarna ven runt omkring mig, men till min hjälp hade jag Kenny med mig så det gick bra. Jag skrev några autografer och tog några kort och sedan gick vi ut till bilen.

När vi stannade utanför min Mormor och Morfar's hus såg jag Mormor stå där utanför och vänta på mig.

Jag sprang fram till henne.

- Grandma! Skrek jag och kastade mig i hennes famn.

- Hi Justin! Oh i'm so glad to have you here again. Sa min mormor förtjust och pussade mig på huvudet.

- I'm so glad to be here again! Svarade jag henne och kastade mig sedan i min morfars famn.

Jag kände mig riktigt glad. Och jag skulle vända mig om för att titta hur det fick för min kära mamma, såg jag nåra människor lite längre bort av kvarteret bära in väskor. Jag kände inte igen dem.

- Grandma, who are they? Are they new? Undrade jag. Mormor vände sig om och kollade där jag kollade.

- Oh they! It's the Brighton's. No honey, they are not new. But i guess you haven't been home at the same time as them.

- What do you mean? Undrade jag förvånat.

- They are only here at the holidays. They live outside Atlanta actually.

- Oh cool.. Svarade jag medans jag tänkte efter lite. Hon hade rätt, jag hade nog inte varit hemma samtidigt som dem innan för jag kände då inte igen dem.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

När jag packat upp mina väskor och bäddat sängen, bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag tänkte gå till parken där jag alltid brukar hänga annars, det var ingen stor park. Men den hade stort träd jag gillade att sitta under och en gunga som jag gillade att också sitta på och bara fundera. Jag tog min väska, la ner en godispåse, och min iPod (iPhone då). Sedan knöt jag på mig mina converse med amerikanska flaggan på och började gå mot parken.

Det brukade ta ca en kvart och gå dit. Precis lagom. Påvägen dit gick man alltid förbi den lilla godiskiosken som mamma och pappa brukade köpa tidningen i. Den låg ungefär fem minuter från vårat hus.

-

Eftersom jag inte hade något speciellt att läsa idag så köpte jag mig en tidning och la i min väska och fortsatte sedan min promenad mot parken. När jag kom dit satte jag mig under trädet, stoppade i iPod hörlurarna, tog fram min godispåse och tidningen. Jag slog upp första bladet och kände harmonin spridas i kroppen. Jag bläddrade lite slött i tidningen innan jag kände hur ögonlocken sakta stängdes och jag föll i sömn.

Inte konstigt det. Jag menar, det hade ju varit en lång dag.. Men det kanske inte var världens mest passande ställen att somna på. I drömmen (trodde jag) att jag hörde två figurer stå och fnissa. Jag vred besvärat på mig.

Fnisset blev värre. Åh! Vad var det för något? Fnisset övergick i gapskratt och i det vaknade jag.

Jag kisade mot dem två killarna som stod framför mig och försökte hålla sig för skratt.

- Did you sleep well? Undrade den ena killen. Jag rodnade.

Jag bara hostade till svars. Jag sträckte på mig och den andre killen sträckte ut handen mot mig.

- Need help? Sa han och flinade.

- Thanks... Sa jag fortfarande förvirrat.

- Are you tired? Cause it kinda' looks like that. Sa killen och flinade.

-Hm.... Yeah maybe. By the way. Do i know you guys? I feel very comfused right now so im sorry if i do know you? Sa jag och kliade mig i håret.

---

Hmmmmm!? Vilka kan det vara? Spännande va? :D Det får ni veta i nästa kapitel! Hoppas ni gillade det och kommentera mer än gärna! Sorry för att det var lite sent bara ^^

Kram!

/Emelia